skysternberg

Igårkväll kunde jag inte sova what so ever. Jag låg och vände och vred på mig och fick för mig att det var dags att gå upp hela tiden. Klockan fyra gav jag upp och gick ner och satt och kollade på tv-shop ett tag. Sen läste jag en bok. Sen åt jag några vindruvor. Sen gick jag och la mig igen för att se om det skulle gå bättre. Men nej! Så det blev ännu mera tv-shop. Jag brukar sällan ha svårt att sova på morgonsidan, framförallt inte om jag har varit uppe en stund, då kan jag vanligtvis somna på beställning.

Men - jag har en teori. För ett antal veckor sen skrev jag in i min kära almanacka att auditionen till vår musikal skulle äga rum den 25:e. Och naturligtvis ställde min kropp in sig på att natten mellan torsdagen och fredagen skulle bli en vaken mardröm. Bara för att jävlas liksom. För sådär är det ju jämt innan ett evenemang där man sätts under press och ska granskas under lupp. Man kan inte sova, lider av plötsliga kisserianfall, abnormala svettningar bryter ut och man är allmänt sömnlös.

Fy fan, Kroppen, vad taskigt alltså. Men ha! Nu har du tagit ut dig helt i onödan eftersom jag inte gör någon audition idag! Och jag tänker absolut inte avslöja för din partner in crime, Almanackan, när nästa provtillfälle äger rum!

Apropå det här med kroppen och dåliga saker. Jag börjar tro att en högre makt verkligen sätter käppar i hjulet för mig. Förra veckan bröt jag ett nyckelben och nu har jag drabbats av årets förkylning. Dessutom har jag en urinvägsinfektion coming up. Vafan liksom...

Jag hoppas att alla gör jättedåligt ifrån sig idag och att ni verkligen gör bort er och springer gråtandes ut från Kristinaskolan i upplösningstillstånd och ångrar att ni någonsin ens övervägde tanken på att göra audition!
Puss och kraaaam<3

Så här ska en audition se ut!

Okej, audition till FAME närmar sig med stormsteg. Här är jag när jag söker på fredag:

Ni vet hur jag häromdagen i förbifarten nämde att Twilight var en stor besvikelse? Jag känner mig inte riktigt klar med det med tanke på hur skrämmande omtalade filmerna är. Asså, ska inte vampyrer vara lite läskiga? Hade inte allt varit mycket coolare om de hade varit lite farliga? De var ju mer Hulken-wannabes fast snygga. Oh no, jag kan inte kontrollera mina behov att suga ditt blod (låter mest som vilken kåt kille som helst). Jag är jättesnabb och skuttar i träd liksom. Are you scared?. Och ja just det, jag glittrar lite i solen också. Ha, take that!

Nej, lite mera bad boy-känsla tack!

What makes it worth while!

Godmorgon. Imorse var bland det värsta jag varit med om. Allt gjorde så ont! Det tog typ 20 minuter att få på mig min bh bara. Jag har ju som bekant varit i stort sett sängliggande de senaste dagarna och jag börjar ångra mig att jag idag bröt trenden. Tja, jag tänkte bara klaga lite eftersom det känns lite awkward att tvinga mig på folk och suga ut deras medlidande... Dessutom finns det mest ettor på skolan just nu och då blir det ännu... konstigare.

Brutet nyckelben<3

Anonym om Gammal är äldst?

Att vara en stor bloggare idag handlar om att man ska vara så bitchig och blond som möjligt..Enligt mig är det fan idiotiskt!En stor blogg ska ha något värde,och en betydelse.Jag skriver en blogg,som handlar om självförtroende .Skriver om hur man bla kan hjälpa en kompis med dens självförtroende .Men jag tar upp saker som hur du tacklar grupptryck och alkohol .Men också komplex & anorexia . Skriver också om mobbing...Hur du tacklar det,eller va du ska göra om du ser någon bli mobbad osv.Även om du har bra självförtroende,så tycker jag att du ska kolla in den hära bloggen eftersom den är en vettig och viktig blogg som borde få synas.Mitt syfte är inte att bli känd bloggare,utan att hjälpa andra eftersom jag själv hade självmordstankar pga mitt dåliga självförtroende ( som idag är jätte bra)
Om du gillar den,lägg järna till den i bloglovin! Jag gör de samma,om du gör de <3

ha de så himla bra!
kram från JUNO - http://jjuno.blogg.se

Yeah Juno. Verkligen. Inte för att jag tror att du kommer läsa detta då din roman verkar rätt så copy/paste:ad, men det känns ändå som om att jag bör make a statement.

Din blogg verkar ju superseriös och übermoralig och ashederlig på alla sätt och vis. Dock är det ingenting som lockar mig. Och det är väl just det - man klickar sig in på bloggar som man tycker är värda att läsa. Uppenbarligen tycker majoriteten av Sveriges bloggläsare att blondin-klicken, i form av Dessie, Kissie, Paow, Rahlenfeldt och Amir (låtsas inte om att jag var tvungen att kolla upp alla...) är det mest intressanta att tillgå i den skrämmande outtömliga källan av privatbloggar som faktiskt finns. Frågan är väl om man överhuvudtaget vill ha de läsarna? Jag vet inte om det bara är jag, men jag tror inte att 14-åriga brudar som är intresserade av grått löshår och ljusrosa läppstift skulle tycka att t ex min blogg är särskilt givande.

Jag tror inte direkt att man kommer att kunna ändra på "blogg-modet", men hallå? Vi kan väl alla låta blondin-klicken få vara just - klicken, är man inte intresserad av grått löshår och ljusrosa läppstift - läs de inte! Jag gör inte det. Skulle det hända att jag klickar mig in på dem är det mest i syfte att håna och bli underhållen. Det finns bloggar för alla, det är inget tvång att läsa de som är störst.
I rest my case (nu lät det som om jag har skrivit något assmart och coolt).

ps. Ser ni att rubriken är densamma som när Kissie svarar på kommentarer?! Det ni!

Hej. Jag skrev alldeles nyss en roman om hur för jävligt det var att duscha nyss. I smärtmått mätt syftar jag på då. Det var alltså inte så fasansfullt att bli lite renare... Men - jag raderade hela texten för jag antar att man tröttnar på att läsa om hur ont jag har hela tiden?

Just nu dricker jag te och jobbar på att bli rik på min blogg. Det här med att länka bloggen från andra communities och att kommentera redan stora bloggare har verkligen genererat läsare: HEJ PÅ ER! JAG ÄLSKAR ER! STANNA HÄR! LÄNKAR DU MIG SÅ LÄNKAR JAG DIG!

Nu ska jag titta på romantiska gråta-filmer hela natten. Typ A Walk to Remember, The Notebook, PS I Love You... Kan ni några bra? Eller bra och bra. Kan ni några man gråter mycket av? För övrigt hatar jag genren, men som nybliven singel känner jag ett behov av gulliga kärlekshistorier. MEN JAG TYCKER INTE OM DET FÖR DET!!!! Just det. Harkel.

Natten till idag, åh - har alltid velat använda det uttrycket, tillbringades på Vrinnevisjukhusets akutmottagning. Och helvete vad man fick sitta och vänta hela tiden. Fick tillochmed vänta på att vänta. Anledning till denna förnäma visit var naturligtvis min kära häst. Och ja, Olle, du får vara lite skadeglad (han påstår jämt och ständigt att hästarna bara för olycka med sig).

Under kvällens ridtur som bestod av hoppning kastade hon nämligen av mig. Skulle man beskriva Verona med ett ord, skulle nyckfull passa in. Ni förstår, hennes plötsliga avkastarförsök brukar oftast komma helt utan förvarning och naturligtvis följde hon sin mall även igår. Under framridningen var hon mjuk och trevlig, ställbar och balanserad och jag kände mig självsäker och tillfreds i min nya hoppsadel. Hoppning har aldrig riktigt tilltalat mig och jag och Verona är sannerligen ett renodlat dressyrekipage, och jag kan garantera att jag aldrig ska försöka konvertera oss till Den Andra Sidan. Men - för omväxlingens och den nya hinderparkens skull så skulle vi ju då igår ta oss an denna naturvidriga gren som uppenbarligen skrider mot tyngdlagen, det naturliga urvalet, Phytagoras sats, e=mc2 och den heliopatiska världsbilden. 

Hursomhelst - tillochmed anridningen mot den första hoppet, i form av ett litet kryss, kändes hur bra som helst. Men sen kom det - som en blixt från klarblå himmel - rodeohästen i stoet vaknade till liv. Sekunden senare låg jag på marken och gnydde medan hon började beta glatt och förnöjt. Jag är rätt van vid att åka av hästar så jag oroade mig inte så särskilt mycket för min hälsa, mer över min ridhjälm som kostar tre fucking tusen kronor (vilket även min mor högljutt påminnde mig om strax efter min brutala landning). Jag tappade luften och stod på alla fyra och såg vita stjärnor dansa över ögonen. Eftersom mamma kom ridandes precis bakom så tog hon hand om hästen och jag kostade på mig att lägga mig på rygg och chilla lite. Andingen kom tillbaka och synen blev klar och jag gjorde mig metalt redo för att get back up in the saddle. Och då kom smärtan. Alltså, Smärtan. Smärtornas smärta. Smärtorna av smärtornas Smärta. Oh-shit,-någon-har-huggit-av-mig-min-arm-smärta. Ja, ni fattar. Så vi lämnade hästarna i hagen där vi befann oss och stapplade hemåt.

Väl hemma tillbingade jag en halvtimme med att försöka få av mig tröjan medan mor tog hand om praktiska häst-grejer. Sedan bar det av till akuten. Och där fick vi, som sagt, vara med om väntan. Alltså, Väntan. Oh-shit,-jag-står-sist-i-en-kö-och-hela-jordens-befolkning-är-före-mig-väntan. Lite Väntan och några röntgenplåtar senare konstaterade den hårdhänta (tro mig) AT-läkaren att ingen där kunde säga vad som var fel, röntgenläkaren hade nämligen gått av sitt skift. Men vi ringer imorgon och säger vad som är fel. Naturligtvis blev det vi som ringde ändå och fick vänta (!) på beskedet via telefon till det asfula, pipiga soundtracket till Väntan. Nyckelbenet är brutet och det finns typ nån lös flisa som ligger där. Eller nåt. Hursomhelst gör det asont. Allt gör ont. Det gör ont att andas. Och att sitta. Och att ligga. Och att stå. Och att titta (typ). Och det bästa av allt, "sitter smärtan kvar om tre-fyra månader kanske vi behöver plocka ut flisan." Vafan?! Finns det en risk för att det ska vara såhär tre-fyra månader??    

Hursomhelst - just nu är det JÄVLIGT synd om mig. Ja, enligt mig själv alltså. Det står nog inte så i min diagnos. Nu ska jag gå och äta glass fast maten står på spisen. Man FÅR det när det är SYND om en. Hah! (Nej, jag är inte ett dugg bitter.)


Jag och Verona igårkväll.

Ja, då ska jag ta och göra min årliga (typ...) uppdatering av min blogg då.

Jag börjar med min superspontana resa till Göteborg med två brudar för att se Madonna! --- Här hade jag då tänkt att bifoga ett tiotal bilder, men kameran hade visst inga batterier så det får väl vänta.

Då går jag vidare med min artonårsdag, men även där hade jag tänkt att berätta det mesta i bilder, så jag hoppar det med.

Börja skolan! Gjorde vi den artonde. Jahopp, här hade jag tänkt mig bilder från nollningen - men nej.

Tja... Vad återstår då? I skolan har vi fullt upp med SON-projekt och dessutom sker musikalaudition om en dryg vecka. Jag har börjat ett nytt liv som innebär stenkoll på allt. Jag får abstinens utan min kalender och mitt rum är städat. Det säger ju liksom allt. Nej, men riktigt seriöst går mina akademiska ämnen på räls! Jag hänger med, gör mina läxor och får till och med förklara för andra som inte förstår! I know - helt unbelievable. (Här hade jag gärna flikat in med en symbolisk bild där jag sitter med en drös böcker och ser intelligent ut, men nej.) 

Jag kan ju även berätta att jag är snygg, sexig och singel nuförtiden, ja iallafall singel. Living the dream, woohoooo. Jag är typ som Björn Gustafsson i Sverige Pussas och Kramas (länk nedanför, MÅSTE ses för att förstå mig fullt ut).
http://www.youtube.com/watch?v=t5W-gzQpa7c&feature=related

Anars då? Just nu sitter jag och pluggar musikhistoria (ni ser, ni ser??? :D) Och efter det ska jag gå och lägga mig (??!!!!! och klockan är typ 22:00 då!!!)




Här är det snart sommar och me and Martin äter glass. Sjukt värt.