skysternberg

Natten till idag, åh - har alltid velat använda det uttrycket, tillbringades på Vrinnevisjukhusets akutmottagning. Och helvete vad man fick sitta och vänta hela tiden. Fick tillochmed vänta på att vänta. Anledning till denna förnäma visit var naturligtvis min kära häst. Och ja, Olle, du får vara lite skadeglad (han påstår jämt och ständigt att hästarna bara för olycka med sig).

Under kvällens ridtur som bestod av hoppning kastade hon nämligen av mig. Skulle man beskriva Verona med ett ord, skulle nyckfull passa in. Ni förstår, hennes plötsliga avkastarförsök brukar oftast komma helt utan förvarning och naturligtvis följde hon sin mall även igår. Under framridningen var hon mjuk och trevlig, ställbar och balanserad och jag kände mig självsäker och tillfreds i min nya hoppsadel. Hoppning har aldrig riktigt tilltalat mig och jag och Verona är sannerligen ett renodlat dressyrekipage, och jag kan garantera att jag aldrig ska försöka konvertera oss till Den Andra Sidan. Men - för omväxlingens och den nya hinderparkens skull så skulle vi ju då igår ta oss an denna naturvidriga gren som uppenbarligen skrider mot tyngdlagen, det naturliga urvalet, Phytagoras sats, e=mc2 och den heliopatiska världsbilden. 

Hursomhelst - tillochmed anridningen mot den första hoppet, i form av ett litet kryss, kändes hur bra som helst. Men sen kom det - som en blixt från klarblå himmel - rodeohästen i stoet vaknade till liv. Sekunden senare låg jag på marken och gnydde medan hon började beta glatt och förnöjt. Jag är rätt van vid att åka av hästar så jag oroade mig inte så särskilt mycket för min hälsa, mer över min ridhjälm som kostar tre fucking tusen kronor (vilket även min mor högljutt påminnde mig om strax efter min brutala landning). Jag tappade luften och stod på alla fyra och såg vita stjärnor dansa över ögonen. Eftersom mamma kom ridandes precis bakom så tog hon hand om hästen och jag kostade på mig att lägga mig på rygg och chilla lite. Andingen kom tillbaka och synen blev klar och jag gjorde mig metalt redo för att get back up in the saddle. Och då kom smärtan. Alltså, Smärtan. Smärtornas smärta. Smärtorna av smärtornas Smärta. Oh-shit,-någon-har-huggit-av-mig-min-arm-smärta. Ja, ni fattar. Så vi lämnade hästarna i hagen där vi befann oss och stapplade hemåt.

Väl hemma tillbingade jag en halvtimme med att försöka få av mig tröjan medan mor tog hand om praktiska häst-grejer. Sedan bar det av till akuten. Och där fick vi, som sagt, vara med om väntan. Alltså, Väntan. Oh-shit,-jag-står-sist-i-en-kö-och-hela-jordens-befolkning-är-före-mig-väntan. Lite Väntan och några röntgenplåtar senare konstaterade den hårdhänta (tro mig) AT-läkaren att ingen där kunde säga vad som var fel, röntgenläkaren hade nämligen gått av sitt skift. Men vi ringer imorgon och säger vad som är fel. Naturligtvis blev det vi som ringde ändå och fick vänta (!) på beskedet via telefon till det asfula, pipiga soundtracket till Väntan. Nyckelbenet är brutet och det finns typ nån lös flisa som ligger där. Eller nåt. Hursomhelst gör det asont. Allt gör ont. Det gör ont att andas. Och att sitta. Och att ligga. Och att stå. Och att titta (typ). Och det bästa av allt, "sitter smärtan kvar om tre-fyra månader kanske vi behöver plocka ut flisan." Vafan?! Finns det en risk för att det ska vara såhär tre-fyra månader??    

Hursomhelst - just nu är det JÄVLIGT synd om mig. Ja, enligt mig själv alltså. Det står nog inte så i min diagnos. Nu ska jag gå och äta glass fast maten står på spisen. Man FÅR det när det är SYND om en. Hah! (Nej, jag är inte ett dugg bitter.)


Jag och Verona igårkväll.