skysternberg

Jag ska härmed göra en bekännelse, det är lite Jerry Springer-varning på det jag nu ska avslöja. Men jag har bestämt mig för att vara helt öppen och ärlig, eftersom jag inser att det inte kommer att gå att dölja mycket längre. Så med risk för att verka lösaktig så ska jag berätta om mitt kärleksförhållande till inte bara en kille, utan jag har tre pojkvänner samtidigt! Chocking truth, jag vet, men som ni snart ska få höra så är det nästan bara fördelar med polygami. Man kan ju också säga att jag slår är ett slag för jämställdheten. Tjejer får ju aldrig se åt mer än en kille åt gången, medan killar bara blir höjda till skyarna ju fler flickvänner dom har. 

Jag är alltid omsvärmad och omhuldad, dom uppvaktar mig ständigt på de mest charmanta sätt. Är den ena upptagen så har i alla fall en av dom tid för mig... Vad mer kan en flicka begära? Man hör om andras förhållande, det verkar så oerhört långtråkigt och tjafsigt. - Min kille är sur på mig och jag vet inte vad jag ska göra... - Min kille gjorde slut igår, nu är jag ensam igen... - Min kille har träffat en annan, vad ska jag göra? Ja, ni fattar vad jag menar, det här är problem som jag helt slipper ifrån. Visst har vi konflikter emellanåt, men det är på en helt annan nivå. Jag kan bara vända mig till en av mina andra kavaljerer, det går en tid, sen vet jag att den bråkige snart kommer krypande till korset. Det är en fantastisk känsla att vara så älskad som jag.

Den jag har varit tillsammans längst med, är äldst och otroligt snygg. Han är rödhårig, jag brukar inte gilla rödhåriga, men han ser verkligen bra ut idet! Han är smart, proper, självsäker, är ganska muskulös, sportig (håller på med höjdhopp), ja en riktig svärmorsdröm faktiskt. En gång bröt han benet i något hopp, han blev gipsad och fick ligga på sjukhus. Det tärde en del på vår relation, för han hade ont och ville aldrig göra något kul under den tiden. Han tyckte nog mest synd om sig själv och ville vara i fred. Hans stora ego fick sig väl en törn. Det var faktiskt under den perioden jag träffade kille nummer två.

Han är helt annorlunda. Han har långt svart böljande hår. Han är mer den mystiska, tysta typen. Han är otroligt blyg och lite osäker. Ibland kan jag få en känsla av att han skäms för mig på något sätt, för han vill bara träffas på tu man hand. Om han är hemma hos mig och det kommer någon som ska hälsa på, då går han. Han är en riktig skogsmulle, alltid vill han vara ute i naturen, oavsett väder och vind. Höjden av romantik för honom är en picknick ute i det fria vid någon liten solbelyst tallglänta. På så vis skiljer vid oss mycket från varandra, det är ju inte riktigt min grej... Men då kan jag träffa min tredje man.

Nej, han är verkligen ingen man. Han är en oborstad pojkspoling. Vi började träffas i somras. Han är yngst av dom tre och det märks tydligt. Han är verkligen omogen och barnslig till sättet. Han ser lika bra ut som dom andra. Han är lite grungetypen, mörkblond, långt ovårdat hår, det har börjat bildas ofrivilliga dreadlocks i hans hår, till mina föräldrars fasa, han lägger ingen tid alls på sitt utseende, och hans hygien är väl sisådär. Men han är alltid påhittig, rolig och kreativ. Man har aldrig tråkigt med honom. Fast ibland blir han bara för mycket, så då brukar jag inte träffa honom på ett tag.

Dom tre vet alla om varandra. Ibland leder det förstås till konflikter och svartsjuka, men det brukar lösa sig. Alla tre har faktiskt accepterat varandras existens till min stora glädje, för det är ju jag som tjänar på det hela. Ibland händer det att vi gör något tillsammans alla fyra, fast det blir inte så ofta. Det är alltid någon som överreagerar och blir tjurig och gå sin väg. Killar är ju så där, dom vill alltid ha ens odelade uppmärksamhet.

Men nu vet jag att det kommer att bli en batalj mellan oss allihop. Nu är det slut på kel och smek för ett tag. Jag vet att mina tre killar kommer att bli arga och tjuriga på mig. Det är nämligen dags för avmaskning idag, och då kommer deras fräsande, klösande och morrande personligheter fram. Mjao...